Att arrangera ett inomhus-SM

"Vi trycker tröjor med hopparnas namn till barnen!" (Foto: Ulf Zetterlund)

Allt började som en rolig idé, som så mycket annat här i världen. Att hoppa höjdhopp i en idrottshall är inget nytt för oss. Inte heller att slänga ur oss massa knasiga idéer och tänka utanför boxen. Men att arrangera den viktigaste tävlingen i Sverige, i en hall som inte är gjord för varken spikskor eller friidrott av högsta kvalitet, skulle vi verkligen fixa det?

Det blev alltså vårt första problem att lösa. Det ovan nämnda golvet. En nybyggd innebandyhall med ett glänsande fint golv, gjort för platta skor, en klubba och en ihålig boll av plast – men absolut inte för höjdhoppsskor med massor av vassa spikar, både i tå, häl och däremellan. Med hjälp av Kils kommun och IF Göta kom vi fram till att hyra in gummimattor och masonitskivor för att skydda golvet.

Därefter kom vi ganska snabbt till vårt nästa huvudbry. Att hopparna skulle känna sig säkra och inte riskera att glida eller skada sig. Gummit fick under inga omständigheter röra på sig, framförallt inte vid upphoppet. Så vi köpte 700 meter specialtejp och svindyrt lim.

Vi gick uppe i ottan på fredagsmorgonen med massor av jobb framför oss. Tolv rullar gummimattor som kommit med lastbil från Göteborg skulle baxas in i hallen och rullas ut på golvet. Bara dessa vägde sammanlagt tre ton. Arbetet kunde börja. Lägga ut masonitskivor, tejpa och rulla gummi, tejpa och rulla gummi, tänka om och rulla tillbaka. Kånka gummimattor, rulla och limma. Tejpa, trampa och tejpa igen. Limma, rulla och rulla upp igen. Gör om, gör rätt. Tretton timmar senare stod vi där med värkande ryggar och lår, våra underarmar alldeles rispiga och röda av det sträva gummit som skavt av den yttersta huden. Skärsåren från alla hundratals meter tejp svider av svetten som rinner, men i magen känns det bra. En försiktig high five görs av såriga ömmande händer. En känsla av succé började smyga sig på. Det ser bra ut bra. Det verkar vara säkert att hoppa höjdhopp på.

Lördagen kom och vi var tidigt på plats för att säkerställa att mattorna inte rest sig under natten. Men allt såg ut som när vi lämnat det klockan nio kvällen innan. Skönt! Nu kunde vi istället lägga fokus på att hämta prispallen, blommorna, stolarna och allt det där andra som skulle få det att kännas högtidligt. För om det var något vi var överens om så var det ju det, att om vi skulle genomföra detta skulle vi gå all in. Inte snåla på något. Alla – publik, aktiva och tränare – skulle känna sig välkomna till en SM-arena.

Prispallen, den vi använder på somrarna när gräset är grönt och fåglarna kvittrar, står förvarad i ett förråd där ingen vistas vintertid. Tryggt inbäddad under vinterns nederbörd. Så det var bara att börja pulsa 50 meter i knähög (lårhög för dom kortbenta) snö. Baxa ut den fantastiskt fina och tunga prispall Joachim har byggt till oss av trä. På somrarna lastar vi den på traktorn och kör ut på innerplan. Den här dagen hade vi inte tillgång till några hästkrafter, endast redan ganska slitna människokrafter.

Från en kal innebandyhall byggdes en fantastisk höjdhoppsarena upp. En arena värdig en SM-tävling.

Tävlingen har det redan berättats om så det hoppar jag över. En sak har det dock inte skrivits om, en för mig viktig detalj i inramningen av denna tillställning. Vi hade fixat vita tröjor med alla de aktivas namn tryckta på magen som vi skulle låta barn bära vid presentationen av deltagarna. Men vart fanns barnen som skulle tåga in? Under de sista timmarna ringde vi runt och frågade nära och kära om de kunde ställa upp. Resultatet blev fantastiskt! Hälften av de 16 barn som ställde upp visste nog inte riktigt vad höjdhopp var. Men den här kvällen kommer de inte att glömma inte i första taget, det kan jag lova. Kanske väcktes också intresset för höjdhopp för dem just denna kväll. Kanske drömmen om att också bli svensk mästare en dag infann sig hos någon liten människa.

Skrapsåren hade nästan läkt på armarna, ryggarna var nästan utvilade efter en god natts sömn när dörrarna till arenan öppnades igen på söndagsmorgonen. Hallen var nästan kusligt tyst efter gårdagskvällens hejarop, jubel och gemenskap. Vi jobbade lite mer tystlåtet och motoriskt än två dagar tidigare. Vi visste inte om vi skulle klara av eller orka att iordningställa allt till sitt befintliga skick på endast på fem och en halv person. men vi högg i, rullade ihop mattorna, drog bort tejpen, lastade ihop och bar, bar och bar iväg grejer.

Fyra timmar senare stod vi på Sannerudsvallen och hade lastat in de sista grejerna i förråden. Solen lyste och isen låg blank under våra fötter. Vi pratade om helgen som gått. Vi var trötta och osociala men fantastiskt stolta över vad en liten ideell förening kan åstadkomma om man bara vågar satsa.

Frågan vi har ställt oss under hela denna resa fick äntligen ett svar: Skulle vi fixa det?

Vi vågade, det blev succé och ja, vi fixade det!

/ Ordförande Hanna Westlund