Kils AIK 100 år!!!

Klubbmärket med årtalet då klubben bildades - igår fyllde vi 100 år!

Föreningen Kils AIK bildades onsdagen den 2 juli 1924, detta under ett möte med Kils GoIF:s medlemmar. Frågan om bildandet av en ny idrottsförening togs upp och efter en längre debatt beslöt mötet att bilda den nya föreningen Kils AIK (efter votering 5 mot 4).

(Artikeln bygger på Torsten Erikssons text i skriften "Kils AIK 50 år" och är tidigare publicerad på Kils AIK friidrotts allra första hemsida som skapades av Johan Asplund och Stefan Holm 1998, därför slutar också historieskrivningen i den vevan)

Den första styrelsen fick följande utseende:

Ordförande: Herr Lars-Gustaf Wallenius

Vice Ordförande: Herr Oskar Rundkvist

Sekreterare: Herr Gustaf Jansson

Kassör: Herr Harry Johansson

Materialförvaltare: Herr Åke Johansson

Suppleanter: Herr Vidar Wahlund och Herr Sven Augrell

Revisorer: Herr Sigurd Ekman och Herr Gunnar Jansson

Revisorssuppleanter: Herr Erik Nygren och Herr Erik Albinsson

Parkföreståndare: Herr Harry Johansson

Redan från början fanns (naturligtvis) friidrott, eller allmän idrott, med på programmet. Dessutom bedrevs främst skidlöpning och boxning. Fotbollen kom senare, eftersom den ansågs för ”dyrbar” och därför skulle bannlysas. Detta kan också förklaras med att initiativtagaren och förste ordföranden Lars-Gustaf Wallenius var inbiten friidrottsvän.

Friidrotten hade en stark ställning under 1920-talet men i och med att Wallenius lämnade kommunen i slutet av 1920-talet dog friidrotten mer eller mindre ut i Kils AIK. Istället tog fotbollen över och 1932 bildades Hannäs IF i ett försök att hålla friidrotten vid liv. 1937 gick Hannäs IF i graven och dess medlemmar gick upp i Kils AIK, detta var en förutsättning för att kommunen skulle få en ny idrottsplats med löparbanor.

Detta leder oss osökt in på Sannerudsvallens historia. Idrottsplatsen kom till 1941, med andra ord mitt under brinnande världskrig, och från början fanns det bara 3 smala löparbanor. 1959 byggdes den ut med ytterligare en bana samtidigt som banorna breddades. Vid kommunfullmäktiges sammanträde den 31 januari 1974 beslöts, efter många och långa diskussioner, att Sannerudsvallen skulle beläggas med permanent yta. Det var också då som Sannerudsvallen fick sitt slutliga (?) utseende med sex stycken 400-metersbanor och åtta banor på upploppet.

Åter till friidrottens utveckling i Kils AIK. Visst hände det en del under 1940- och 1950-talet, men det var med början 1958 som friidrotten verkligen fick liv i Kil. Det som hände var att den finske stavhopparen Kalle Wikström bosatte sig i kommunen. Han skulle egentligen tävla för grannklubben IF Göta, men några av medlemmarna hörde av sig till Kalle och frågade om han inte var intresserad av att tävla för Kils AIK istället. Det var han, och resten är som det heter: Friidrottshistoria!

Det var under 1959 som friidrotten sedan tog ordentlig fart i Kil, bland annat arrangerades detta år den första internationella galan på Sannerudsvallen. Fredagen den 31 juli genomfördes denna tävling med bland annat elva finska deltagare, från Gamla Karleby och före detta klubbkamrater till Kalle Wikström, samt fyra italienska landslagsmän. Finländarna och italienarna gjorde stor succé inför rekordpubliken på 800 personer.

Men mitt i glädjen och lyckan över uppnådda framgångar kom dock ett sorgebud: Kalle Wikström skulle återvända till Finland. Detta efter att ha fått ett förmånligt erbjudande från det finska friidrottsförbundet. Men redan ett år senare var Kalle tillbaka i Kil, detta genom tillmötesgående från bland andra kommunledningen som här troligen gjorde sin bästa investering någonsin.

1963 fick Kil sin första svenska mästare när Jan-Åke Halth vann 800 meter vid junior-SM och Ove Lyzén blev samma år den förste killingen att slå distriktsrekord för seniorer. Detta genom att hoppa 4.12 i stavhopp. Tilläggas kan också att Jan-Åke Halth sedermera blev klubbens första landslagsman. Året efter vann Jan-Åke Halth åter igen junior-SM på 800 meter, han blev dessutom fyravid stora SM på samma distans. Den 7 augusti anordnades åter igen internationella tävlingar på Sannerudsvallen. Bland deltagarna märks den amerikanske höjdhopparen Edward Carruthers som samma år hoppade OS-finalen i Tokyo och som 1968 i Mexico City blev OS-tvåa efter självaste Dick Fosbury!

1966 är också en viktig milstolpe i Kils AIK Friidrotts historia, det är nämligen året då vi fick vår förste svenske seniormästare. Lage Tedenby vann 10 000 meter vid SM i Gimo, detta under hans första år i klubben. Samma år fick Jan-Åke Halth som förste killing möjligheten att studera i USA, han har genom åren följts av flera andra. Under åren 1965-1967 hade vi också den stora äran att ha OS-drottningen på skidor Toini Gustavsson som aktiv i klubben.

Under åren 1965 och 1966 arrangerade Kils AIK sin internationella stortävling på Tingvalla IP i Karlstad, detta eftersom friidrotten inom IF Göta förde en tynande tillvaro. Under hösten 1966 bildades den så kallade Tingvalla-Alliansen mellan Kils AIK och IF Göta, och denna arrangerade gemensamt två internationella tävlingar på Tingvalla under sommaren 1967.

1968 resulterade Kils ungdomsverksamhet i att klubben blev bästa pojkklubb vid UP-finalerna i Malmö och Stockholm, dessutom blev vi fjärde bästa förening sammanlagt för pojkar och flickor. Under åren 1969-1973, alltså under enbart fem säsonger, erövrade Kils AIK inte mindre än 52 guld, 33 silver och 23 brons vid olika typer av svenska mästerskap. 1972 var det bästa av dessa fantastiska år med 17 guld, 7 silver och 5 brons! Detta år blev vi också femte bästa förening i kampen om SM-standaret och 1973 blev vi åtta. Inte illa för en klubb från en så liten ort som Kil.

Under de närmast följande åren började grannklubben IF Göta få fart på verksamheten igen, bland annat gick Pereric Hagberg (svensk mästare utomhus 1972 och inomhus 1973) och Lars Enqvist över till IF Göta.

Under mitten av 1970-talet fortsatte framgångarna med ett flertal SM-tecken, främst på medel- och långdistans. Detta framförallt genom Eva Gustavsson som under åren 1972-1977 knep 9 SM-guld för Kils AIK. Under början och mitten av 1980-talet var Kils AIK en av de ledande klubbarna i Sverige i terränglöpning, detta främst genom Jan Hagelbrand och Lars-Erik Nilsson.

I mitten och slutet av 1980-talet började ett framgångsrikt ungdomsarbete byggas upp, detta under en period när de senioraktiva i klubben i stort sett var lika med noll. Med ledare som Egon Karlsson, Carl-Anders Fens och Kjell Hällsten vid rodret började det mödosamma arbetet att ”komma tillbaka”. Naturligtvis kommer vi aldrig någonsin att åter igen uppnå de sagolika framgångar som åren runt 1970 gav oss, det är bara att inse att pengarna styr på ett annat sätt nu än då. Men 1990-talet har i alla fall gett oss ett flertal landslagsmän:

Höjdhopparen Stefan Holm som representerat Sverige i internationella seniormästerskap, häcktjejen Carola Jansson som står på gränsen till seniorlandslaget och redan varit med i både ungdoms- och juniorlandslag samt kastartjejerna Camilla Matsson och Linda Johansson.

Dessutom finns det flera yngre på väg upp genom Egon Karlssons och Johnny Holms ledning, jag tänker då främst på tvillingarna Fia och Lotta Söderbäck samt Karin Jansson.

Det finns säkert många som undrat hur en så liten klubb som Kils AIK Friidrott kan ha nått så stora framgångar, det finns nog inget enkelt svar. Men jag tror att Kalle Wikström är den som ligger närmast med orden:

"Vi har blivit som en familj. Det har varit styrkan bakom våra framgångar.”