Vilka har egentligen banrekorden?

Förmodligen har du aldrig någonsin ställt dig frågan, men just därför kanske det kan vara kul att göra det, så här kommer den: Vilka är egentligen de där människorna som har banrekorden på Sannerudsvallen?

Det är svårt att tro nu, men på 1970-talet såg friidrottsvärlden helt annorlunda ut. Det fanns ingen Diamond League och det fanns inte ens någon organiserad serie av internationella Grand Prix-tävlingar. Istället åkte friidrottare runt som ett resande teatersällskap och tävlade både här och där – som till exempel i Kil.

Men varför just i Kil? Två anledningar, skulle jag tro, det ena var att Sannerudsvallen var en av de allra första arenorna i Sverige som fick det som då kallades gummiasfalt, tartan eller allvädersbanor istället för kolstybb. Det andra var att klubben hade en otroligt driftig ledare i form av Kalle Wikström, mannen som fått vägen in till vallen uppkallad efter sig.

Många av banrekorden har stått sig sedan andra halvan av 1970-talet och det är faktiskt inga dåliga meriter som många av namnen kan rada upp.

Banrekord män

100 m – Clancy Edwards – 10.3m – 1977

Rankad tvåa i världen på 100 meter och etta på 200 meter 1978. Var med och vann 4x100 meter för USA i Pan-Amerikanska mästerskapen 1975 och två år senare vann han både Universiaden och världscupen på 200 meter. Som bäst 10.07 på 100 meter och 20.03 på dubbla distansen.

200 m – James Butler – 21.13 – 1980

Kvalade in till det amerikanska OS-laget till Moskva 1980, men fick aldrig springa eftersom USA bojkottade spelen. Istället vann han Liberty Bell Classic, tävlingen som USA arrangerade i Philadelphia som ersättning för OS, på 200 meter. Den största internationella meriten i övrigt är femteplatsen på inomhus-VM 1987.

400 m – Dedy Cooper – 45.90 – 1981

Huvudsakligen kort häcklöpare som kvalade in till det amerikanska OS-laget till Moskva på 110 meter häck. Personbästat på den distansen är 13.34. Banrekordet över 400 meter på Sannerudsvallen är faktiskt hans personliga rekord på den distansen, noterat den 24 juni 1981 enligt World Athletics hemsida.

800 m – Åke Svensson – 1:47.4m – 1974

Tävlandes för IFK Kristinehamn innehade han det svenska rekordet på 800 meter i trettio år – från 1973 till 2003, personbästat stannade på 1:45.94 och blott fyra svenskar har i nuläget sprungit snabbare. Vann SM-guld två gånger (1974 och 1977) på 800 meter och lika många gånger (1975 och 1976) på 1 500 m.

1 000 m – Sievert Ahxnér – 2:27.1m – 1975

SM-brons på 4 km terräng 1977 och sprang två landskamper samma år. Medlem i den exklusiva Gunder Hägg-klubben – alltså de som har bättre personliga rekord än Hägg på 1 500 meter, 3 000 meter och 5 000 meter.

1 500 m – Tono Kirschbaum – 3:42.5m – 1978

Silver vid (väst-)tyska mästerskapen på 1 500 meter 1978. Har efter den aktiva karriären tränat ett antal av de bästa tyska långlöparna.

3 000 m – Colin Reitz – 7:54.55 – 1980

VM-brons på 3 000 meter hinder i Helsingfors 1983 och samma valör på medaljen på samma distans vid Samväldesspelen i Edinburgh tre år senare. Dessutom EM-fyra i Stuttgart 1986 och OS-femma i Los Angeles 1984.

5 000 m – Jan Hagelbrand – 14:07.3m – 1981

Fem SM-guld på 3 000 meter hinder (1978, 1981, 1982, 1984 och 1985), varav de två sista i Kils AIK:s färger. Därutöver en hel hög andra SM-medaljer, inte minst i terränglöpning och inte sällan för Kils AIK. 1984 blev han dessutom trea på 3 000 meter hinder vid Friendship Games, det alternativa OS som arrangerades i Moskva eftersom Sovjet och dess allierade bojkottade OS i Los Angeles.

10 000 m – Jonny Danielsson – 28:28.94 – 1988

EM-femma i Split 1990, OS-tia i Seoul 1988 och VM-tolva i Stuttgart 1993 – allt på 5 000 meter. Sex SM-guld på 5 000 meter och två på dubbla distansen, plus ett antal i terränglöpning. Innehar i skrivande stund det svenska rekordet på 10 000 meter med 27:55.74, en tid som stått sig sedan den 7 juni 1989.

110 m häck – Mark Holtom – 14.18 – 1980

Silver vid Samväldesspelen i Brisbane 1982 är den största meriten, då sattes också han personbästa på 13.43. Men OS-deltagare i både Moskva 1980 och Los Angeles 1984, plus att han sprang VM i Helsingfors 1983. Deltog dessutom vid EM både i Prag 1982 och Aten 1986.

400 m häck – Ulf Borg – 52.0m – 1974

Samlade på sig ett antal SM-medaljer både inne och ute för Kils AIK. Bland annat tre silver och fyra brons på 110 meter häck åren 1975-1981. Inomhus blev det ett guld i dåvarande Riksmästerskapen, nuvarande inomhus-SM, i tresteg 1973. Har fortfarande en uppsjö av klubbrekord och dessutom banrekorden i både fem- och tiokamp.

3 000 m hinder – Sten Bergqvist – 9:02.3m – 1975

Svensk mästare på 3 000 meter hinder 1970 och dessutom i terränglöpningens 4 km 1968 och 1971.

Höjd – Stefan Holm – 2.32 – 2003

OS-guld i Aten 2004 och en del annat.

Stav – Don Baird – 5.30 – 1977

Guld vid Samväldesspelen i Christchurch 1974 och silver i Edmonton fyra år senare samt OS-tolva i Montreal 1976.

Stav – Terry Porter – 5.30 – 1980

Delad trettondeplats vid OS i Montreal 1976 och silver vid Universiaden i Moskva 1973.

Stav – Brian Hooper – 5.30 – 1980

Två brons vid Samväldesspelen (1974 och 1978), elfteplats vid OS i Moskva 1980 och sextonde vid OS i Montreal 1976 samt EM-sjua i Prag två år senare. Utöver det en åttondeplats vid inomhus-EM i Wien 1979. Utanför friidrottsbanan gjorde han stor succé i olika Superstars-varianter på TV i början av 1980-talet där han bland annat vann den internationella finalen tre år i rad: 1982, 1983 och 1984.

Längd – Ulf Jarfelt – 7.73 – 1976

Svensk rekordhållare i längdhopp med 7.94 i tretton år, 1978-1991. Fyra raka SM-guld utomhus (1973-1976) och sju raka inomhus (1972-1978). Sjua vid inomhus-EM både 1975 och 1978.

Tresteg – Lars Hedman – 16.12 – 1992

Fem SM-silver och ett SM-brons utomhus samt fem SM-guld inne. Internationellt är den största meriten en fjärdeplats vid inomhus-VM i Barcelona 1995. Åtta vid inomhus-EM 1994 och finalist med tre övertramp två år senare.

Kula – Al Feuerbach – 20.40 – 1978

Världsrekordhållare åren 1973-1976 med slutliga personbästat 21.82. OS-fyra i Montreal 1976 och femma fyra år tidigare i München. Amerikansk mästare fyra gånger om utomhus och tre inomhus. Silver vid Pan-Amerikanska mästerskapen 1971.

Diskus – Knut Hjeltnes – 64.14 – 1981

OS-finalist tre gånger om: Fyra i Los Angeles 1984 samt sjua både i Seoul 1988 och Montreal 1976, dessutom inkvalad till Moskva 1980 som Norge bojkottade. Nia vid VM i Helsingfors 1983 och fyra vid EM i Stuttgart 1986. Norsk mästare i diskus inte mindre än elva gånger och dessutom nio gånger i kula. Innehar än idag det norska rekordet med 69.62, noterat den 25 maj 1985.

Slägga – Richard Olsen – 72.40 – 1980

Sju gånger norsk mästare i slägga, hans sista norska rekord (74.46) kom att stå sig från 1980 och fram till 2021. Deltog vid EM 1978 och 1982 samt VM 1983.

Spjut – Bob Roggy – 88.78 – 1981
Slog amerikanskt rekord i spjut, av den gamla modellen, med 95.80 i augusti 1982. VM-nia i Helsingfors året efter. Tvåa i banrekordstävlingen var för övrigt finländaren Arto Härkönen som 1984 blev olympisk mästare i Los Angeles.

Värt att notera är att det här rekordet alltså är satt med det gamla spjutet, det som byttes ut redan 1986.

Femkamp – Ulf Borg – 3 175 – 1976

Tiokamp – Ulf Borg – 6 631 – 1976

Se ovan om 400 meter häck.

Banrekord kvinnor

100 m – Irene Ekelund – 11.35 – 2013

200 m – Irene Ekelund – 23.89 – 2013

Två SM-guld utomhus på 100 meter (2013 och 2019) och tre på 200 meter (2013, 2014 och 2019). Totalt sju SM-guld inomhus (60 meter: 2013, 2015, 2018 och 2019 samt 200 meter: 2013, 2015 och 2016). De totalt fyra gulden vunna 2013 tävlandes för Kils AIK. Vann ungdoms-VM på 200 meter i Donetsk 2013 och tog silver vid junior-VM i Eugene året efter. Sedan säsongen 2023 tillbaka i Värmland, nu med IF Göta som klubbadress.

400 m – Lotta Malmström – 54.2m – 1974

Eva-Charlotta vann SM-guld på 400 meter 1975 och dessutom tre raka guld på 400 meter häck (1974-1976). Deltog vid OS i München 1972 på 4x400 meter och dessutom på både 400 meter och långa stafetten vid EM i Helsingfors 1971.

800 m – Madeline Manning – 2:01.68 – 1980

OS-guld på 800 meter i Mexiko City 1968 och silver på 4x400 meter i München 1972. Sprang 800 meter vid OS både i München och Montreal 1976 samt var inkvalad i det amerikanska laget till Moskva 1980. Dessutom guld vid Pan-Amerikanska mästerskapen och Universiaden 1967 och åtskilliga gånger amerikansk mästarinna.

1 500 m – Gunilla Lindh – 4:12.0m – 1974

Fyra SM-guld på 800 meter (1972-74 och 1976) och två silver på 1 500 meter (1972-73). Personbästat på 800 meter, 2:02.29, är noterat vid EM i Rom och var då dessutom svenskt rekord. Vid samma mästerskap blev det en elfteplats på 1 500 meter.

3 000 m – Eva Gustafsson – 9:33.1m – 1978

Totalt nio SM-guld på 1 500 meter (1974 och 1976), 3 000 meter (1972, 1974, 1976 och 1977) och 4 km terräng (1974, 1976 och 1977) för Kils AIK. Dessutom fyra silver och två brons i olika SM-tävlingar utomhus. Två silver på 1 500 meter och ett brons på 800 meter inomhus. Den största internationella meriten är elfteplatsen på 3 000 meter vid EM i Rom 1974.

100 m häck – Lorna Boothe – 13.41 – 1980

Guld vid Samväldesspelen i Edmonton 1978 och silver i Brisbane fyra år senare. OS-deltagare i både Montreal 1976 och Moskva 1980, VM-deltagare i Helsingfors 1983 och EM-löpare i Aten 1982. Mångårig ledare inom brittiska friidrottsförbundet.

400 m häck – Lathifa Afrah – 61.73 – 2022

Mest noterbart är kanske att banrekordet på Sannerudsvallen sattes i hennes allra första lopp i karriären på distansen, tre dagar innan sjuttonårsdagen. Det slagna rekordet hade då stått sig i 38 år. Så det här är förhoppningsvis ett rekord som kan sänkas ytterligare inom en inte alltför avlägsen framtid.

Höjd – Emma Green – 1.94 – 2007

VM-brons i Helsingfors 2005, EM-silver i Barcelona 2010, EM-brons i Helsingfors 2012 och inomhus-EM-brons i Göteborg 2013. Totalt arton SM-guld i höjdhopp (åtta utomhus och tio inomhus) och ett i längdhopp. OS-sexa i Peking 2008 och OS-sjua i London 2012. VM-fyra i Moskva 2013, VM-sjua i Osaka 2007, VM-sexa i Berlin 2009 och VM-tia i Daegu 2011. EM-elva i Göteborg 2006 och EM-nia i Zürich 2014. Och naturligtvis ytterligare en uppsjö av internationella inomhusmästerskap förutom bronset i Göteborg.

Längd – Erica Jarder – 6.61 – 2020

Bronset vid inomhus-EM i Göteborg 2013 är den största internationella meriten. Men har utöver den också två VM-finaler (nia i Moskva 2013 och tolva i Peking 2015) och en EM-final (åtta i Zürich 2014) i bagaget. Dessutom fyra SM-guld utomhus och sex inomhus i längdhopp och ett på 4x100 meter.

Tresteg – Marie Åhlander – 12.90 – 1997

SM-guld ute 1997 och inne 1998 samt silver både inne och ute 2000. Internationellt blev hon tia på U20EM 1997 och trettonde på U23EM två år senare, förutom det ett antal landskamper i bagaget också.

Kula – Leoné Bertimon – 16.72 – 1981

Fransk mästarinna vid tjugoen tillfällen: Tolv utomhus och nio inomhus. Vann Medelhavsspelen 1979 och dessutom Francophone Games 1989. Fyra gånger om topp åtta vid inomhus-EM: femma 1980, sexa 1982, sjua 1981 och åtta 1978. Noterbart är att hon gjorde inte mindre än 69 landskamper för Frankrike – den sista 1995, vid 45 års ålder.

Diskus – Anne Paavolainen – 57.96 – 1982

Tre gånger finsk mästarinna (1986-1988), tio finnkamper och två VM-starter (1983 i Helsingfors och 1987 i Rom). Slutliga personbästat stannade på 64.24, noterat i juli 1983.

Slägga – Sara Forssell – 65.55 – 2022

SM-silver i slägga i Borås 2021 och SM-guld inomhus i viktkastning i Växjö 2022. Ett av de nyaste banrekorden på Sannerudsvallen och förhoppningsvis ett som snart kan komma att förbättras.

Spjut – Carolin Näslund – 48.69 – 2017

SM-guld i Borås 2021 och i Norrköping 2022 och därutöver silver i Eskilstuna 2018. Internationellt är den största meriten, än så länge, fjärdeplatsen på junior-EM i italienska Grosseto 2017.
Rekordet med det gamla damspjutet löd på 57.00 och innehades av finskan Arja Mustakallio sedan 1976.

Femkamp – Meike Traxler – 3 491 – 1979

SM-silver i sjukamp 1981, men frågan är om inte den största meriten ändå är att hon är den enda svenska kvinnan som klarat 1.80 i dykstil.